Silence

Tystnad är vad som sänker sig över mig och de sex personer som bildar den tätt inneslutna kompisgruppen runt omkring. Tystnad är det enda som hörs, eller inte hörs, när deras siluetter dansar i skenet från värmeljusen över väggen. Men tystnaden var också den som bröts då Markus, med sin ovanligt mjuka röst för att vara någon så stor, öppnade munnen. Markus är väldigt fåordig, men då han yttrar sig är hans ord tätt inslutna i gåtor och mysteri. Ibland händer det att något Markus simpla frågor om tid och rum får mig att undra över både liv och existens.

Ingen vet mycket om Markus. Han delar inte med sig. Innesluten i sitt skal har han stängt av alla känslor. Alltid har han samma livlösa uttryck i ansiktet. Men nu skulle Markus tala igen.

Vi andra satt tysta. Tysta som vanligt. Men det här var inte samma typ av tystnad. Nu andades vi knappt. Rädda att våra andetag skulle orsaka att vi missade något av det Markus sa. Man lyssnar alltid på Markus.

Till och med Erik. Erik som alltid pratar och visar upp sig. Erik känner alla, men ingen känner Erik. Ingen har brytt sig om att lära känna honom. Det är bara vi som vet vem Erik egentligen är. Vi som trots vad som händer i våra riktiga liv ändå kan fly till rummet där verkligheten tycks vara långt borta.

Erik växte aldrig upp. Aldrig på insidan. Därinne är han fortfarande en liten pojke. En liten pojke som fortfarande behöver någon som bryr sig om honom. Älskar honom. Erik har aldrig blivit älskad. Inte på riktigt. Hans mamma sa att hon gjorde det, men han visste att det inte var sant. Han kunde se det i hennes ögon. Han var ett oönskat barn. Oönskad av alla. Eriks far lämnade hemmet när han fortfarande var liten. Ibland drömmer han om honom. Hur det skulle vara att ha en pappa. Men det får han nog aldrig veta.

Det är mycket Erik aldrig får veta. Antagligen kommer han aldrig att få veta hur det känns att bli älskad heller. Verkligheten han lever i är alldeles för ytlig. Därför flyr han hit. Till det här rummet där vi sju drömmer oss bort till andra dimensioner. Dimensioner där våra drömmar blir verklighet.

Fast Anton är nog den som drömmer mest av oss alla. Vi gillar Anton för den han är, inte för den han låtsas vara. Den han låtsas vara för att passa in. Han röker, Anton. Han vill inte egentligen. Alla andra röker, tycker han. Han passar in om han röker. Därför dricker han också. Han dricker med sina vänner, som han kallar dem. De som fick honom att börja röka, och som nu sakta men säkert förstör sina liv. De som fick honom att börja dricka, och fick honom att vakna med ångest utan kännedom om livet och vad som hänt kvällen innan.

Ändå väljer Anton att kalla dem vänner. Slåss gör han också. Anton är bra på att slåss. Slåss man hela livet lär man sig ett och annat, säger han. Oftast följt av ett leende. Antons leende som kan få vem som helst på fall. Leendet som kan komma efter att han suttit tyst en bra stund.

Suttit tyst och drömt sig bort till verkligheten som inte finns.

Louise säger att hon inte drömmer. Hon har allt hon vill ha. Hon är med oss ändå. Vi vet att hon drömmer, hon med. Vi ser vem hon egentligen är. Det gör inte de andra. De andra ser henne som något annat. Som en som ligger med alla. En som inte har någon skam alls.

Men Louise strävar inte efter att vara en falsk människa. Inte alls. Hon vill ha uppmärksamhet.

Ingen har någonsin brytt sig om henne. Ingen har tyckt om henne. Ingen märker henne. Förutom Erik. Erik älskar henne, och hon älskar Erik. Men det säger de inte till varandra. De är båda alldeles för rädda för att få sitt hjärta sönderslitet.

Därför fortsätter de som de gör. Träffas i rummet där vi vistas så ofta. Oftast drömmer de sig inte bort. De drömmer sig hit. Vad som kunde ha hänt om de berättade för varandra. Men så blir det inte. Istället låter de tiden rinna iväg som en ensam flodfåra. Tänk om, tänker dem. Tänk om jag skulle berätta.

Gustav tänker också om. Han ångrar. Ingen tror att Gustav känner känslor. De säger att Gustav har dödat, men vi vet att det inte är sant. Gustav skulle aldrig kunna döda någon. "Gustav misshandlade en tioåring."

"Gustav dödade en man."

"Gustav har suttit i fängelse."

Vi vet att Gustav inte har gjort det. Gustav hamnade i slagsmål en gång. Han råkade skada någon allvarligt. Därför tror alla det värsta om honom. Ingen bryr sig om att lära känna honom som vi gjort. Han drömmer sig bort till slagsmålet. Vad han hade gjort annorlunda idag.

Om vi kunde färdas tillbaka i tiden och ändra på det vi gjort skulle vi nog inte sitta i det här rummet. Vi skulle inte behöva drömma. Idiotiska val är det som fått oss hit, och det är vad som för alltid kommer att hålla kvar oss här. Men inte Albin.

Albin valde aldrig att bli behandlad som han blir. Han bad aldrig om att bli mobbad. Varje dag är det likadant. Ord. Idiot. Man tror att man vänjer sig vid det efter ett tag. Men Albin har aldrig vant sig. Det gör lika ont i hans hjärta varje gång han får höra det. Han har vant sig vid slagen, dock. Det gör inte lika ont längre. Han har lärt sig att dölja skadorna. Hans föräldrar får inget veta. De ska inte behöva oroa sig.

Ingen tittar någonsin på Albin. Ingen säger ifrån när han blir illa behandlad. Precis som vi andra drömmer sig Albin bort. Han drömmer om att mobbarna skulle få uppleva det han upplever. Han drömmer om ett liv med vänner.

Vi skulle kanske kunna ändra på våra liv om vi försökte. Men vi försöker inte. Vi kommer tillbaka till rummet. Omsluts av de vita väggarna och drömmer oss bort tillsammans. Drömmer oss långt bort.

Markus drömmer också. Även om han gärna vill få oss att tro att han inte gör det. Han pratar inte mycket, som sagt. Han iakttar oss. Men nu var det dags igen. Han har suttit tyst länge nu. Längre än vanligt. De senaste veckorna vi träffats har han inte sagt någonting. Han frågade oss, Markus. Han frågade oss vad vi drömde om.

Vi visste alla vad vi drömde om, såklart.

"Att bli älskad", sa Erik.

"Att någon bryr sig om mig", sa Louise.

"Att bli accepterad för den jag är", sa Anton.

"Att inte bli hatad", sa Gustav.

"Vänner", sa Albin.

Vi satt tysta ett tag. Det enda som hördes var våra andetag. Vi funderade över vad som tog oss till det här rummet. Tänk att några så olika personer kunde finna varandra så bra. Våra tankar avbryts.

"Vad drömmer du om, Markus?", frågar Erik.

Markus sitter tyst ett tag och tittar sedan på Erik. Efter en stund svarar han, på sitt gåtfulla vis.

"Jag drömmer om er. Det borde ni också göra."

Vi tittar på Markus. Det brukar ta ett tag innan vi förstår vad han menar, men inte den här gången. Vi insåg att allt vi drömmer om finns i det här rummet.

Erik är älskad. Så älskad som man kan bli. Erik bryr sig om Louise. Han skulle offra sitt liv för henne. Vi accepterar Anton. Aldrig har vi försökt ändra på honom. Vi hatar inte Gustav heller. Det visste han redan, även om han inte insett det. Albin har vänner. Han har ju oss. Visst är vi olika på ytan. Men något har vi gemensamt. Vi saknar alla något. Saknar något som vi redan har.

Efter den dagen gick vi aldrig mer till rummet för att drömma. Vi gick dit för att leva. Och all tid utanför rummet använde vi till att drömma oss tillbaka.

Texten är skriven av en vän som betyder väldigt mycket för mig. Christian.